Dagen jag fick åka på drejkurs i Flen

Mitt namn är Eric och jag är Skillbreaks redaktör och innehållsproducent. Jag kommer bland annat skriva inlägg i bloggen och sköta sociala medier, och ge er som gillar Skillbreak en inblick i våra workshops och chansen möta våra kreativa experter. Arbetet inleds med en personlig berättelse från mitt första Skillbreak: när jag åkte på drejkurs i Flen.

Jag måste vara transparent: jag är sanslöst opraktisk. Jag kan inte skära bröd, hacka lök var ångestframkallande fram till hemmet blev med mandolin, hammare och spik skrämmer mig, och jag suckar tungt när saker – som jag borde kunna laga – går sönder.

Mina händer skyr arbete för ingen tumme har någonsin suttit mer i mitten av en hand än min. Så känns det i alla fall. Precis som de flesta andra undviker jag, fastän jag är nyfiken, att prova saker jag kommer suga på. Inte alltid, men ibland. Jag urskuldar mig med att jag upptäcker nya saker genom mitt litteraturintresse.

När Matilda och Lina (Skillbreaks grundare) frågade om jag ville testa på drejning, i Flen, (drejkurs i Flen – smaka på den jobbresan), så blev jag, trots min hantverksskräck, entusiastisk. Jag hade nyligen, av en ren slump, läst Edmund de Waals febrigt skrivna kärleksförklaring till porslin och keramik, Den vita vägen: en berättelse om porslinets historia och själ, och som alltid när jag läst nåt riktigt bra vill jag komma nära bokens innehåll eller förkovra mig ännu mer.

Skicka mig till Flen (…på drejkurs)!

Jag blev, så klart, också, panikslagen. Mina tv-spelarhänder med spröda ‘trycka på tangenter’-fingrar kommer aldrig lyckas dreja någonting vettigt. Jag såg mig långsamt förvandlas till Ingvar Oldsbergs parhäst och virala keramikern Björn Hellberg. I mitt fall: Flens Björn Hellberg.

Men som sagt, inget att tveka på, och Skillbreaks innehållsredaktör behöver ju veta vad som händer på kurserna vi förmedlar och det var hög tid någon utmanade Björn Hellberg om titeln Sveriges sämsta keramiker.

Och i ärlighetens namn: det gör faktiskt inte så mycket om workshopen resulterar i en viral video snarare än en fruktskål. Jag blir oavsett utkomst en upplevelse och några personliga möten rikare. Enda sättet hitta nya intressen, hobbys och smaker är att våga testa. Även om jag inte alltid lever efter det, så instämmer jag i allt det där. Jag har ju aldrig ångrat den där första IPA:n jag drack i en dunkel bar i San Francisco.

Världens nordligaste vingård

Jag hade aldrig varit i Flen och jag visste ingenting om Flen eftersom det inte verkade finnas nåt särskilt att veta om Flen, eller, jo, på Wikipedia står det att världens nordligaste vingård ligger i Flen. En annan dag, tänkte jag, en annan dag dricker jag svensk Merlot för första gången. Den här lördagen i september hade jag tider att passa, saker att göra och virala videos att medverka i.

Tåget från Stockholm stannade i Flen strax innan 09. Vädret var grått. Jag spenderade tiden fram till kursstart med några varv på stan (VPS) i Flens döda centrum. Små städers bästa sida ser du inte sådana här grådassiga dagar. I alla fall inte Flens.

Äntligen framme

Framme vid Salstagatan 36 mötte jag en, av fruktträd, övervuxen gård. En äppelknyckares paradis. Var centrala Flen dött, så verkade det vara mer liv här: höns knatade omkring på infarten. De kacklade och pickade. Ett av hönsen hade fått en liten liten kyckling. Mitt hjärta smälte, så klart.

Omedelbart tänkte jag att det är klart en keramiker och konstnär ska bo så här. Kaosigt. Mysigt. Härligt. Gårdens ljusblå hus är fantastiskt fint. Jag såg nog lite vilsen ut – det fanns ju så mycket att titta på – när jag försiktigt trippade omkring bland fruktträden och letade efter huvudentrén, men Barbro, drejkursens ledare, hade sett den förvirrade storstadsbon. Hon kom ut och hämtade mig.

Jag var först. Medan vi väntade på workshopens tre andra deltagare bjöd Barbro på nybakat bröd med hemlagad marmelad och kaffe. På spisen stod lunchen och puttrade – en mustig högrevsgryta som doftade ljuvligt. Jag var inställd på att dreja några timmar, inte bli bortskämd med helpension.

Som att kliva in i en annan värld

Barbros hem och verkstad var en annan värld för mig van vid sparsamt inredda lägenheter. Här fanns mycket att titta på. Överallt stod saker hon drejat – fat, muggar och skålar. Jag uppskattar kreativa uttryck som finns fysiskt och inte bara i molnet. En bokhylla med bra böcker – du kan ta på och bläddra i – föredrar jag framför en Ipad med samma innehåll.

De tre resterande deltagarna anländer samtidigt. Två känner varandra sedan tidigare, de är från Flen och hade Barbro som slöjdlärare i skolan.

Innan vi startade hann Barbro servera nybakad äppelkaka. Sa jag att vi blev bortskämda? Vi presenterade oss för varandra, småpratade om livet, drack kaffe och gjorde oss mentalt förberedda.

När drejningsskivorna kom fram

Barbro inledde sedan själva drejningen med att introducera sina två drejskivor. En har smeknamnet Metallica. “Den låter mer, men är nog ändå min favorit”. Sedan visade hon oss olika leror. En vit, en grå, med olika texturer.

Barbro demonstrerade hur man gjorde. Det var rutinerade händer som med lätthet formade en fin skål. Det där kommer jag aldrig klara, tänkte jag, samtidigt som jag försökte tränga Björn Hellberg ur huvudet. Nästan i trans repeterades namnet – Hellberg, Hellberg, Hellberg. Det var nog ostrategiskt av mig och de övriga deltagarna att titta på Hellbergs virala succé som uppvärmning.

Det blev vår tur. Barbro lämnade plats.

De sociala, och ack så svenska, konventionerna var påtagliga. Alla fyra deltagare tittade lite förskräckt på drejskivorna, och på varandra. Vilka skulle våga? Ingen vill verka framfusig utifall någon annan väldigt gärna vill börja. Tillslut tog två av oss initiativet. Här skulle drejas. Medan vi drejade arbetade de andra kursdeltagarna med lera vid ett bord.

Ett askfat ämnad åt trötta festcigaretter

Jag valde att arbeta med en grå lera med grövre textur. Den skavde lite när den spann mot handen, inte så att det gjorde ont, men nog för tvinga mig inse hur ovana mina tangentryckarfingrar var vid den här sortens aktivitet.

Det gick okej för mig – med Barbros assistans. Utan den, gick det lite sämre. Jag glömde fukta händerna. När de är för torra och fastnar leran gärna på fingrarna och ditt alster går sönder. Lyckligtvis höll min skål ihop så jag kunde fortsätta arbeta, och jag hade ändå avsikten göra ett askfat med låga kanter. Men det är skillnad på tvång och att välja själv.

Andra försöket slutade ungefär likadant, trots att jag fuktade händerna mer frekvent. Jag försökte så gott jag kan göra en skål med höga kanter, men det blev ytterligare ett askfat. Jag tänkte att det kanske var bra, jag har många kompisar som feströker. Nu kunde de nästa fest sitta på balkongen och bolma långt in på morgonkvisten.

Jag drejade åtminstone mycket bättre än Björn Hellberg.

Med insatsen vid drejskivorna avslutad begrundade jag i vilken färg jag önskade att Barbro glaserade mina askkoppar. De fanns många attraktiva alternativ, men jag beslutade mig för mörkblått.

Det var inte så farligt. Det var roligt att dreja. Som med så mycket annat hade projektet blivit större i huvudet än vad det var i verkligheten. Kanske intalar jag mig bara jag är sådär otroligt opraktisk för att slippa utmana mig och testa nya grejer? Det är en bekväm ursäkt när man vill undslippa något, svår för andra att bemöta.

Även om jag inte planerar bli Edmund de Waal och författa en kärleksförklaring till keramik, eller ens klä ut mig till honom på Halloween, så är det coolt att människor drejat och arbetat med lera i tusentals år, och att de fortsätter göra det. Att hantverket lever kvar är fint.

Dags för lunch

Vi åt lunch. Den mustiga högrevsgrytan hade puttrat ytterligare några timmar. Den var mycket god. Plommonpajen vi serverades till efterrätt likaså. Sa jag att vi blev bortskämda?

Efter maten var rollerna ombytta. De två kursdeltagare som jobbat med lera vid bordet fick nu chansen att dreja. Det pratades och skrattades hela eftermiddagen. Det var opretentiöst och trivsamt. Barbro var en lika eminent kursledare (och kock, och bagare, och konditor) som mina kurskamrater var trevliga. Timmarna sprang snabbt iväg och plötsligt fick jag skynda mig till tåget.

Med drejkursen avslutad, på väg till Flens resecentrum, sms:ade jag min sambo, och berättade vi kan se fram emot två nya, mörkblå askfat att fimpa onödiga festcigaretter i. Inte så illa, tänkte jag, det lönar sig att testa nya grejer fastän man emellanåt drar sig för det.

Skillbreak erbjuder flera keramik- och drejkurser i Stockholm med omnejd.

Du kan dreja och arbeta med lera hos Erika Peterson i hennes butik och ateljé på Södermalm. Boka här.

I Sollentuna välkomnar Petra Lund till några timmar intensiv skapande i lera. Boka här.

Och, så klart, Barbro Gustavssons suveräna drejkurs och heldag i Flen, som jag personligen kan rekommendera. Boka här.